Sjukhuset igen

Får i väntrummet på djursjukhuset ett visitkort av en pratsam jäkla människa som aldrig kan hålla tyst om att hennes hund minsann skall in på progtest och då skall det minsann bli valpar och oj vad fina dom skall bli och visst är det roligt att ha en pigg och frisk hund, ja min lilla Fly ser ju också pigg och rask ut och gud vad allt är så satans bra.
Jag vill ta visitkortet och kasta det så att det fastnar mellan hennes ögon och får tyst på den satans människan. Så där som dom kan göra på film.
Men det gör jag inte, jag slänger det dock på golvet när jag går därifrån, men då har den pratsamme fan redan gått iväg med sin fula konstigt byggda hund som ser konstig ut när den går för att rumpan är så mycket högre än manken.

Jag har just fått reda från ultraljudet att min hund fortfarande är sjuk och jag förbannar alla jäkla människor som har friska hundar som bara är där för vaccination eller hälsokoll. Visst låter det hemskt av mig men idag så känns det så tröttsamt. Min hund är pigg som en lärka, det finns ingen som tror att hon är så dålig som hon är och varit som ser henne. I väntrummet till ultraljudet showar Fly och gör sitt senaste inlärda trick i hopp om att få mig lite mera levande.. då jag sitter stel av nervositet. Den andra matten sitter med sin Border Collie som är sederad och har ont i en tass. Jag sederar inte Fly, då tror alla att hon är frisk och pigg och att jag bara är där för skojs skull. Det ser i alla fall ut så på den mördande blicken jag får från den oroliga Border Collie-matten.

Ultraljudet visar dock att Fly inte blivit sämre, det är samma som sist ungefär, livmodern är bra i storlek nu men det finns vätska i den fortfarande. Veteriären säger åt mig att inte ge upp än men påminner att det absolut inte är alla som blir friska, inte ens dom som svarat så som Fly gjort hittills. Vi ger en till sista Alizinspruta, femte i raden och tar ett nytt baktprov för det vill jag. Vi bestämmer oss för att vi fortsätter med antibiotikan i två veckor till och ses då för ett nytt ultraljud. Är det inte bättre då så är veterinärens råd att avsluta behandlingen och se om Fly klarar av det själv.

Jag måste höra mig för lite tills dess för att se hur jag skall göra. Hon har blivit så mycket bättre nu och är som hon varit hela tiden pigg som få och vill inget annat än att leva livet och valla får. Det vill jag också. Helst med livmodern kvar i min unga tik.

Veterinären lämnar mig med orden att jag inte alls är elak mot min hund som försöker behålla livmodern men att det självklart som jag säger är viktigast att Fly mår bra. Hon upprepar att jag inte skall ge upp och att Fly är en underbar hund som verkligen är en fin representant för sin ras, hon har sällan skådat en sådan rar Beardis som är så lugn och fin mentalt. Jag får även en hel del råd från reproduktionsexperterna, alla är förvånansvärt välvilligt inställda till Fly och mig och tar sig tid att stanna upp fast det är en annan veterinär som eg har hand om oss för dagen.
Detta förvånar mig men det är väldigt rart i sammanhanget. Det är aldrig ett gott tecken då alla som vi möter på sjukhuset vet min hunds namn, det var samma med Bacchus när han och jag bodde på sjukhuset. Men det är, som sagt, väldigt rart.

Jenny och Karin i receptionen säger hej då till oss med ett glatt: Vi ses!