Kommer hem efter en liten shoppingrunda, grillad kyckling till matte och tre säckar hundmat till, tja, hundarna. Det är inge bra idag med matten, hon känner inte att det går vägen detta med livmodern. Det känns som att ultraljudet på Onsdag kommer bevisa detta överjävliga. På Måndag har vi akupunktur inbokad, matten känner att hon inte bara kan sitta och mata med antibiotika och titta på. Hon söker på nätet efter tillskott och får goda råd av vänner, tyvärr alldeles för många och olika för att hon skall kunna ta till sig nåt alls för tillfället. Men akupunktur, det kan inte skada, snarare tvärtom. Matten har blivit hjälpt av sin Kines med flera olika besvär och hon tror att det kan vara bra för hela hunden.
Nu är det nämligen så att matten har börjat ställa in sig på att det skall gå åt helvete. Hon vill hålla modet uppe och verkligen tro att det skall gå men, orkar helt enkelt inte riktigt. Det har inte så mycket med hunden att göra som med matten. Det är matten som har oturen i livet. Hunden bryr sig väl fan inte om hon har en livmoder eller inte. Det gör däremot matten. Matten tycker att det låter jävligt otacksamt att bry sig om en livmoder, det är ju hunden hon älskar, inte eventuella framtida valpar.
Men, hunden är ju för i helvete outstanding. Hon är en fin tik, trygg i sig själv från dag ett, den enda gång matten har sett tiken tveka är då hon för första gången med sin nya matte gick in i färjeterminalen i Åbo. Då kom hon lite efter den nya matten och hamnade liksom bakom en man som inte alls var hussematerial. Sedan fick hon syn på den nya matten igen och gick snällt med in genom svängdörrarna som lät högt.
Tiken är klok, hon har friska linjer och hon är världens bästa träningskompis. Hon har lärt matten tävlingslydnad och personspår. När matten visade henne viltspår för första gången var hon liten, tiken blev märkbart irriterad då hon tappade spåret två gånger. Hon suckade nästan så att det hördes. Sedan hittade hon spåret och fortsatte, målmedvetet. Tiken provar agility med matten och går tufft upp för alla hinder, hon är skottfast och är precis så som matten önskar mot främmande folk.
När matte visar henne får för första gången drar tiken en suck, äntligen har matte tagit henne till det stället där hon får göra det hon är född till. Tiken imponerar och har naturlig förmåga utöver det vanliga. Hon går själv ut och stoppar i fösningen då fåren går för högt upp i tempo. Hon fokuserar på fåren tills matten får dra henne därifrån. Träningen går framåt fort och matten bara njuter. Hon har fått tiken med stort T. Därför vill matten ha kvar livmodern i tiken.
Samtidigt är matten så glad och tacksam för att få ha tiken i sitt liv. Blir det ingen valp efter henne så finns det kanske ett syskonbarn eller så. Det skulle inte vara samma sak, inte på långa vägar men ändå. Det är nästan så att man får ta till religösa termer för att få fram hur glad matten är över tiken faktiskt. Det är hon över sina pojkar också men denna tik, den har överträffat alla förväntningar. Matten känner sig priviligerad att få ha henne och hur det än blir så har matten världens bästa kompis i vått och torrt. Samtidigt som hon har dom tankarna så ligger den andra tanken bakom och gnager, om man skall ta valpar på någon tik någon gång så borde det vara denna...
